Feeds:
Innlegg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Narkoman’

Ångesten är vår följesvänn…

Låt oss begrava den tillsammans med sjukdommen…

Min Dotter- Narkomanen del 2

Jag vaknar med ett ryck, undrar vad som väckte mig.

Sätter mig förvirrad upp och så hör jag det igenn…

telefonen…

Dess envisa ilskna signal sliter mig ur min dvala

jag kastar mig ur sängen

känner hur hjärtat bulltar hårt

andas stötvis, händerna klamma av svett.

Sliter til mig telefonen och viskar…

-Hallå?

Inget svar…

hör bara en hjärtskärandes gråt

Jag nästan skriker

-HALLÅ

Knärna känns degiga och svaga

och jag sjunker ned på en stol, sneglar mot klockan, halv 4

Ångesten griper tag i mig, kramar mitt hjärta

vågar inte andas, viskar försiktigt

Hallå är du där?

Är det du gumman?

Snälla svara…

Vad händer, var är du, allt bra?

Allt kommer i en enda lång sättning

före jag tvingar gråten ned i magen…

– Mamma hjälp

En viskandes svag röst når mig

når mitt innre och skickar våg på våg av panik artad ångest

slungar mig, svag og hjälplös ned i en stol

– Mamma han dör, å gud han dör, han andas inte, snälla andas… andas..

Gråten river å sliter i mitt barn, i mig, i oss…

Frågar mellan hennes djupa hulk,

har du ringt ambulansen?

Kan du känna om hjärtat slår?

Är luftvägarna öppna?

Du måste hjälpa han att andas…

Jag hör sirenen i bakgrunden

jag hör hennes gråt,

jag hör hur hon sliter

drar han i rätt ställning

hur hon andas och båser, gråter och blåser

andas älskling, andas…

snälla kom tillbaka… andas…

gråter å blåser

gråter å blåser…

– Hej vad har hänt här?

en vänlig röst i allt kaos

-jag tar över nu…

-Mamma låt han inte dö, snälla, låt han få leva…

Jag älskar han ju…

Jag viskar försiktigt

gumman vad?

Vi är i en Park mamma

I en park i Oslo

suget vann

vi klarade inte stå emot…

Han dör ifrån mig…

En överdos…

HERRE GUD MAMMA…

Du skriker, gråter, och jag kan inte hjälpa

Mitt hjärta blöder, min själ skriker

ångesten kramar mig hårt och får mig att gråta

Du är 60 mil från mig

ensam med din största skräck

Så hör vi…

Han andas nu…

Vi tar han med oss

Han fick en hög dos motgift

och kommer att vakna sjuk.

Vi tar han med oss, vill du följa med?

Mamma, jag måste lägga på nu, jag fölger med

förlåt att jag väckte dig, förlåt för att vi skrämde dig

Förlåt för att livet har blitt så här.

Jag älskar dig…

Sitter i natten med telefonen mot mitt öra

allt jag hör är den överbedövandes tystnaden efter du lagt på

tårarna fyller mina rödkantade ögon

kroppen skakar

svetten klistrar håret till pannan

Hjärtat slår hårt i bröstet

dunk

dunk

dunk

Sitter i natten å låter tankarna vandra,

hur länge ska jag orka?

Hur länge ska vi kämpa?

Hur länge ska vi vänta på hjälpen dom lovade oss?

Sitter ensam och ser morgonen gryr

solens strålar når inte in till mitt innre

hjärtat känns tungt och ihåligt

Ser frost blommer på mitt fönster

blommar för att dö och svinna henn…

Pip, pip…

Mobilens svaga ljud når mig.

-Hei min älskade mamma, tack för all hjälp i natt…

Det går bra med oss…

I dag fick vi beskjed att packa, vi åker på behandling.

Ville bara att du skulle veta…

Vi älskar dig så…

Vi ser dig på den andra sidan, när kampen är vunnen…

Tack och kram från oss båda

Ditt älskade Barn…

Jag andas

Andas

Andas och gråter

Axlarna skakar i krampaktig gråt

Jag känner lättnad

Men vet att den nya kampen börjar nu…

Kampen för ett liv

Kampen för er två…

Tack min dotter, tack för du valde livet

Tack mitt barn, för att jag får följa med

Tack mitt barn för att allt kan bli bra

Tack mitt barn

-Tack Mamma…

Advertisements

Read Full Post »

På en gata utanför glasmagasinet i Oslo

sjunker en sliten kropp ihop.

Han skakar, svetten silar

ansiktet är blankt

och ögonen bottenlösa av tomhet.

Hans byxor är våta framme i skrittet av urin

tårarna rinner

å han viskar

-MAMMA

Han kryper,

provar att resa sig upp,

mens medmänniskorna skyndar förbi,

några slänger ett blick över axelen,

rynkar på näsan och tar ett steg till sidan.

En ensam kvinna står vid hans sida

fumlar med sin mobil

desperasjonen i blicket får henne att se död ut.

Hon gråter tyst för sig själv mens hon väntar.

Mannen ligger stilla,

hans spruckna läppar provar att forma ett ord

kvinnan böjer sig ned, stryker han över kindet,

viskar små ord om kärlek

trygghet

och et adjö…

Hans sista skrik hörs över gatans larm

-MAMMA…

Så blir han liggande stilla

Ambulansen kommer, men försent

hans liv går inte att rädda

Bara ennu en missbrukares död

 

Kvar på gatan utanför glasmagasinet

står en ensam kvinna å gråter tyst för sig selv…

 

Jag gråter med dig…

 

Zinna

Read Full Post »

sharedexperiencelogosplashI året som gikk hadde jeg mange runder med meg selv i forhold til å skrive og snakke åpent om å være pårørende. Jeg har etterhvert valgt å blogge nokså åpent om det i  A curly life. Flere har spurt meg om jeg ikke opplever det som i overkant personlig å dele denne delen av livet med hele verden. Det er kanskje det? Faktumet er at mange foretrekker det å ikke vite . Ignorance is bliss.

Allikevel, det å leve med en rusmisbruker tett inn på livet i mange år, har begrenset livet mitt en hel del. Jeg har vært et gissel – både i min egen skam og sorg. Men, også fordi jeg har følt at jeg har måttet beskytte og hjelpe. Og fordi jeg har brukt resten av tiden på å rettferdiggjøre min egen samvittighet over å ha det bra. Da jeg skulle gjøre opp status for det nye året, bestemt jeg meg for 2009 skal være året for åpenhet. Om jeg kan bidra til større åpenhet om dette temaet på generell basis, så skal jeg det! Jeg mer erfaring enn jeg håper noen andre vil få. For meg har følgende skapt en slags mening med å gå igjennom dette: At jeg kan dele, delta og debattere – så flere kan forstå mer. Og slik oppstod tanken om en erfaringsblogg for pårørende til rusmiddelavhengige.

Min opplevelse er at vi som pårørende til en svært stigmatisert gruppe mennesker, både er usynlige og tause. Dessverre er det fortsatt forbundet med stor skam å ha en rusavhengig sønn, bror eller ektefelle. På grunn av skam og taushet, kommer vi sjelden til ordet i viktige samfunnsdebatter om temaet. Og nettopp den siste ukens debatt om gratis heroin, var det som skulle til for å omsette tanke til handling. Denne debatten aktualiserer etter min mening behovet for å få et fokus på  den «tause gruppen». Jeg har derfor kastet meg inn i debatten gjennom blogginnlegg samt et åpent brev til Bjarne Håkon Hanssen. Det har også med utgangspunkt i bloggen min, blitt laget en fin reportasje og en viktig debatt i Drammens Tidende. Torsdag førskommende blir blogginnlegget om gratis heroin også publisert i Dagsavisen.

Dette er ikke tenkt å være en blogg mot gratis heroin, ei heller bare handle om narkotika. Jeg tillater meg allikevel å håpe at flere med meg, ønsker å sette fokus på hva slags konsekvenser denne formen for legalisering vil kunne føre til for oss som pårørende. Det kommer ikke et verdig liv med resepten på heroin. Sidemisbruket opphører ikke selv om heroinen blir gratis. Ei heller den uønskede adferden og den manglende fungeringen vi alle ønsker å slippe og ha i livene våre.

Som min mor så treffende uttalte det:»Jeg føler et tungt politisk press i forhold til fortsatt å holde ut med den narkomane ungen min en stund til. Til tross for redselen jeg føler for mitt eget liv, ditt liv, egen og vår helse. Det blir til slutt et spørsmål om hvor lenge man makter å leve med det. Kan noen egentlig forstå hva det koster å måtte velge bort ett av barna sine, for selv å overleve og for å kunne være der for sine andre barn?»

Hva ville dú ha gjort, om du måtte velge mellom å slippe hånden til han som er i ferd med å forsvinne i mørket, eller følge med ned selv? Tør du kikke bak døren som til slutt måtte lukkes for godt?

Fordi blogging åpenbart nytter, er Erfaringsbloggen nå å regne som åpnet.

Read Full Post »