Ångesten är vår följesvänn…
Låt oss begrava den tillsammans med sjukdommen…
Min Dotter- Narkomanen del 2
Jag vaknar med ett ryck, undrar vad som väckte mig.
Sätter mig förvirrad upp och så hör jag det igenn…
telefonen…
Dess envisa ilskna signal sliter mig ur min dvala
jag kastar mig ur sängen
känner hur hjärtat bulltar hårt
andas stötvis, händerna klamma av svett.
Sliter til mig telefonen och viskar…
-Hallå?
Inget svar…
hör bara en hjärtskärandes gråt
Jag nästan skriker
-HALLÅ
Knärna känns degiga och svaga
och jag sjunker ned på en stol, sneglar mot klockan, halv 4
Ångesten griper tag i mig, kramar mitt hjärta
vågar inte andas, viskar försiktigt
Hallå är du där?
Är det du gumman?
Snälla svara…
Vad händer, var är du, allt bra?
Allt kommer i en enda lång sättning
före jag tvingar gråten ned i magen…
– Mamma hjälp
En viskandes svag röst når mig
når mitt innre och skickar våg på våg av panik artad ångest
slungar mig, svag og hjälplös ned i en stol
– Mamma han dör, å gud han dör, han andas inte, snälla andas… andas..
Gråten river å sliter i mitt barn, i mig, i oss…
Frågar mellan hennes djupa hulk,
har du ringt ambulansen?
Kan du känna om hjärtat slår?
Är luftvägarna öppna?
Du måste hjälpa han att andas…
Jag hör sirenen i bakgrunden
jag hör hennes gråt,
jag hör hur hon sliter
drar han i rätt ställning
hur hon andas och båser, gråter och blåser
andas älskling, andas…
snälla kom tillbaka… andas…
gråter å blåser
gråter å blåser…
– Hej vad har hänt här?
en vänlig röst i allt kaos
-jag tar över nu…
-Mamma låt han inte dö, snälla, låt han få leva…
Jag älskar han ju…
Jag viskar försiktigt
gumman vad?
Vi är i en Park mamma
I en park i Oslo
suget vann
vi klarade inte stå emot…
Han dör ifrån mig…
En överdos…
HERRE GUD MAMMA…
Du skriker, gråter, och jag kan inte hjälpa
Mitt hjärta blöder, min själ skriker
ångesten kramar mig hårt och får mig att gråta
Du är 60 mil från mig
ensam med din största skräck
Så hör vi…
Han andas nu…
Vi tar han med oss
Han fick en hög dos motgift
och kommer att vakna sjuk.
Vi tar han med oss, vill du följa med?
Mamma, jag måste lägga på nu, jag fölger med
förlåt att jag väckte dig, förlåt för att vi skrämde dig
Förlåt för att livet har blitt så här.
Jag älskar dig…
Sitter i natten med telefonen mot mitt öra
allt jag hör är den överbedövandes tystnaden efter du lagt på
tårarna fyller mina rödkantade ögon
kroppen skakar
svetten klistrar håret till pannan
Hjärtat slår hårt i bröstet
dunk
dunk
dunk
Sitter i natten å låter tankarna vandra,
hur länge ska jag orka?
Hur länge ska vi kämpa?
Hur länge ska vi vänta på hjälpen dom lovade oss?
Sitter ensam och ser morgonen gryr
solens strålar når inte in till mitt innre
hjärtat känns tungt och ihåligt
Ser frost blommer på mitt fönster
blommar för att dö och svinna henn…
Pip, pip…
Mobilens svaga ljud når mig.
-Hei min älskade mamma, tack för all hjälp i natt…
Det går bra med oss…
I dag fick vi beskjed att packa, vi åker på behandling.
Ville bara att du skulle veta…
Vi älskar dig så…
Vi ser dig på den andra sidan, när kampen är vunnen…
Tack och kram från oss båda
Ditt älskade Barn…
Jag andas
Andas
Andas och gråter
Axlarna skakar i krampaktig gråt
Jag känner lättnad
Men vet att den nya kampen börjar nu…
Kampen för ett liv
Kampen för er två…
Tack min dotter, tack för du valde livet
Tack mitt barn, för att jag får följa med
Tack mitt barn för att allt kan bli bra
Tack mitt barn
-Tack Mamma…
I året som gikk hadde jeg mange runder med meg selv i forhold til å skrive og snakke åpent om å være pårørende. Jeg har etterhvert valgt å blogge nokså åpent om det i 
Erfaringsbloggen 