Feeds:
Innlegg
Kommentarer

Archive for the ‘Narkotika’ Category

“Vi kom ikke på noe bedre”, sa Aslaug Haga til Aftenposten 16.juni, etter at Stoltenberg-utvalget hadde lagt frem sin innstilling til helseminister Anne-Grethe Strøm-Erichsen, om et forsøksprosjekt med heroinbehandling av tunge rusmisbrukere.

Den norske befolkningen ønsker ikke gatene fulle av heroinmisbrukere med knekk i knærne og møkkete klær. Personlig ønsker jeg dem ikke stuet bort med en flaske Metadon i en campinghytte på vestlandet heller. Tvert i mot ønsker jeg langvarig og helhetlig hjelp til rett tid – omsorg, tålmodighet og struktur med en ikkemoraliserende tilnærming.

For – er det én ting jeg – og flere med meg  vet – så er det at utfordringene knyttet til misbruk ikke forsvinner ut av livet bare man ønsker det nok, eller fordi man gir misbrukeren Metadon. Ei heller er det automatikk i at misbrukeren får den mye omtalte verdigheten tilbake. At noen tror at gratis heroin vil endre på det, forblir en gåte for meg.

En gåte virker det derimot ikke å være for Thorvald Stoltenberg, som har ledet et utvalg blottet  for brukerrepresentanter. I VG 16.juni, referer han til at hele syv europeiske land bruker heroinbehandling, og at det må være en grunn til at de ikke har lagt ned eller sluttet med det. «En del av landene har jo hatt det i en del år», utdyper Stoltenberg. Uten tanke for at det helt sikkert også finnes grunner til at de resterende 43 ikke bruker slik behandling.

Politisk press på pårørende

I Stoltenberg-utvalgets innstilling kan man lese: “De pårørende må trekkes inn i behandlingen i større grad. Foreldre og andre nærmeste må delta i større grad, og også få mer hjelp til å hjelpe”.

Dessverre er det fortsatt forbundet med stor skam å ha en rusavhengig sønn, bror eller ektefelle. Dette fører til at pårørende sjelden kommer til ordet i viktige samfunnsdebatter om temaet.  Til tross for at jeg underveis i utvalgets arbeid har hatt kontakt med ett av dens medlemmer, og således vet at pårørendes stemme har vært brakt inn, er det umulig å komme bort i fra det faktum at pårørende til de tyngste misbrukerne nok en gang ikke har blitt hørt.

Sannheten er at det å være pårørende til en rusavhengig for mange er som å leve i en mangeårig unntakstilstand, hvor alt handler om å hjelpe til og å være tilgjengelig hele døgnet. En tilstand hvor svært lite er “normalt”, og  hvor det for mange pårørende til slutt handler om å bruke de siste kreftene på å finne fristeder hvor en kan få balansert seg mot den virkelige verden. Etter å ha gått en lang vei og utkjempet sitt livs kamp, kommer mange til et punkt hvor grensen nåes. Foreldre bryter med sine barn og brødre med sine søstre – for selv å overleve. Alt mens Stoltenberg-utvalgets medlemmer smykker seg med at pårørende ikke er glemt denne gangen. For – i generøsitetens navn – de skal også få hjelp. Så de kan hjelpe til mer.

Heroinrusen vil – selv om den er gratis – være med på å opprettholde rusadferd som sløvhet, likegyldighet, manglende evne til å utsette egne behov eller å  forstå andres. Heroinbehandling må ansees som en politisk falitterklæring og sniklegalisering av noe som har ødelagt mange liv og familier. Det er ikke til å unngå at mange pårørende vil oppleve et umenneskelig politisk trykk på de grensene som er satt, og at betydningen av dem underkjennes. For – hvordan skal pårørende kunne si at de ikke under noen omstendigheter vil ha narkotika i sitt hus, når det samtidig deles ut gratis av helsepersonell?

Rett hjelp til rett tid

Rett hjelp til rett tid for alle som trenger det, står fortsatt uprøvd. Det igjen handler om vilje, omsorg og utholdenhet – som riktig nok ikke bare utløser en rekke forpliktelser, det koster også penger.

Forslaget om behandling med gratis heroin kan ikke sees på som annet enn et pinlig, men billig forsøk på å dekke over svikten i behandlingstilbudet, samt å kjøpe samfunnet fri fra dårlig samvittighet.

Til Hagas “forsvar”  – de kom jo ikke på noe bedre.

Advertisements

Read Full Post »

Om rus og evig kjærlighet, innsendt av Mylian:

Klokken er godt over 04.00. Jeg har akkurat klart å komme meg inn døra hjemme etter endt arbeidsdag. Jeg jobber som servitør og bartender, så stort sett brukes mine våkne timer på å jobbe. Ikke fordi jeg har så utrolig lyst, men fordi du tvinger meg til det. Du er samboeren som aldri bidrar økonomisk, du er pengesluket. Men jeg elsker deg, derfor jobber jeg gjerne 80 % av mine våkne timer. De restrerende timene, de bruker jeg oftest på å undre på hvor du er. Du vet hvordan turnusen min fungerer, jeg henger den alltid opp på kjøleskapet for deg, når ny turnusrunde begynner. Jeg vet hvor mye det skremmer deg å ikke ane hvor jeg er. Akkurat det, er hva som fortsatt sier meg at du elsker meg. For du og jeg, vi er så utrolig ulike. Vi er motpoler, men motpoler som er skapt for hverandre. Jeg har aldri rørt stoff, jeg drikker meg heller full på vodka en kveld. Du er stoffmisbruker. Jeg er nordisk, lys. Du er noe større enn meg, og cubansk. Jeg er ordinær i mine øyne, mens du derimot er den vakreste mannen jeg har lagt øynene mine på.

Vannet i vannkokeren er enda varmt. Du må ha gått ut, rett før jeg kom hjem. Jeg så deg ikke da jeg kjørte hjem, enda jeg kikket etter deg. Hvor er du, skatten min? Skal du gjemme deg i mørket i hele natt, eller kommer du hjem til meg? Jeg sukker, og lager meg en kopp te. Jeg aner ikke når du kommer hjem. OM du kommer hjem. Du har alltid full kontroll på hvor jeg er, og hva jeg gjør. Jeg misunner deg ikke det, men noen ganger skulle jeg bare ønske å vite om du er trygg. Jeg trenger ikke vite hva du gjør, jeg vil bare så gjerne vite om du er trygg. Om du ikke kommer deg hjem, har du en plass å sove? Min største skrekk er å finne deg utendørs, på en benk. Livløs, uten puls. Hele min verden kommer til å rase sammen da. Jeg ser mot rundtbordet mellom sofaen og veggen. Det ligger et brev der? Det er ikke første gang jeg kommer hjem til brev fra deg, og jeg blir like redd hver gang.

«Kjæreste Mylian. Når du kommer hjem, kan du trygt legge deg til å sove. Jeg kommer hjem ikke lenge etter deg, må bare ut en liten tur. Jeg lover, imorgen skal jeg stå opp sammen med deg, og lage deg frokost. Jeg elsker deg, Mylian. Ha tro på meg, en liten stund til. Det er alt jeg ber om.
Din Aron»

Jeg blir sint. Du vet bedre enn å be meg om noe som helst. Jeg ofrer nesten all min våkne tid på deg, og resten av tiden okkuperer du drømmene mine. Desverre våkner jeg alltid, alltid til den samme narkomanen som har lovet meg forandringer lenge. Jeg slukker alt av lys, og legger meg. Du kommer ikke hjem i natt. Du er ute en plass, og ruser deg. Jeg vil ikke ha deg hjem ruset, og det vet du godt. Du respekterer meg enda i den grad at du ikke kommer hjem i den tilstanden. Enn så lenge. Vi er i ferd med å miste hverandre, motpoler gjør som regel det.

Jeg våkner av at du kommer krypende inntil meg. Varmen din kjennes god ut mot huden min. Dette er hva som gjør at jeg fortsatt elsker deg, uansett hva du gjør. Skatten min, ikke tro noe annet. Du blåser meg i nakken, og stryker meg over maven. – Vennen, du vet jeg elsker deg. Mylian, du er alt jeg har. Jeg snur meg mot deg. Hva jeg kan vente meg, aner jeg ikke. Du er stort sett ruset for tiden, men av og til lar du meg få se mannen min. Derfor er du fortsatt min, på grunn av disse glimtene om at du enda finnes der inne. Gjemt, bak all rusen, jaget og grusomhetene rusen skaper. For jeg vet nemlig at det ikke er deg jeg møter når du kommer hjem ruset. Det er rusen jeg møter, ikke min Aron.

Du er nykter denne natten. Jeg takker min skaper for at det var mannen min jeg fikk hjem, ikke rusen. – Jeg har vært nykter i tre dager. Jeg ville ikke at du skulle møte meg langs den veien. Du kysser meg på nesen. – Aron, jeg elsker deg. Du er min verden. Rusen derimot, klarer jeg ikke stort mer av. Du nikker, og holder hardt rundt meg. – Jeg trenger hjelp. Nå. Jeg nikker. Natten ble vår, og den ble intens. Vi hadde en lang, og god samtale, der jeg fikk et større innblikk i deg, fordi du valgte å slippe meg innpå igjen. Det er lenge siden siste du gjorde det. Takk, Aron. Det er godt å få sovne i armene dine igjen, helt rolig og avslappet. Jeg er kun avslappet og balansert når jeg får være i armene dine, skatt.

Jeg våkner av lukten av frokost. Stekte egg og bacon. Yndlingsfrokosten min, som jeg aldri orker å lage. Det står kaffe på nattbordet til meg. Jeg lurer på om jeg finner bare frokost, eller om jeg finner mannen min og en avis i tillegg. Jeg hører nynning og plystring fra kjøkkenet. Du er hjemme, og forhåpentligvis nykter. Jeg vet ikke om jeg tåler enda et nederlag igjen. Først en fantastisk natt, for å så våkne til ødelagt magi? For magi er hva du er for meg. Du er han som holder meg i live, han som gjør dagen min verdt å kave seg igjennom. Ikke ødelegg meg enda mer. Du har gjort nok skade nå, skatt.

Etter et år med stadige tilbakefall, fikk jeg mannen min tilbake. Jeg fikk en nykter og god samboer, som igjen har vist meg magien ved tosomheten. Den i utgangspunktet han lærte meg å like. Vi hadde et turbulent og vanskelig år, der det var flere nedturer enn oppturer. Han var i ferd med å ødelegge meg totalt, men noe fikk ham til å bli nykter. Og jeg takker min skaper for det. Jeg fikk alt jeg kunne ønske meg, etter et år i helvette. Rusen hans gikk ikke bare ut over ham. Den gikk ut over meg som samboer, og øvrig familie. Jeg fikk kjenne på kroppen hvordan det var å bo sammen med en narkoman. Han var lite til stede, jeg var konstant blakk et år på grunn av ham, og jeg satt med en konstant frykt for å få beskjed om at skatten min var død.

Jeg fikk fire år med min Aron, før han gikk bort nå i vinter på grunn av kreft. Et av de årene var preget av stoffmisbruk, mens restrerende tre år var nydelige. Og innimellom all faenskapet han utsatte meg for det året, husker jeg enda glimt av ubeskrivelige gode stunder. Jeg lærte meg på grunn av stoffmisbruket å sette enorm pris på den mannen han var. Misbruket lærte meg å elske de gode sidene hans, og å fokusere på de.

Vi hadde nok klart oss mye bedre uten stoffmisbruket. Det er tungt å skulle ha et samliv med en narkoman, og som oftest lar det seg ikke gjøre på noen god måte. Men vi klarte det, og jeg er umåtelig glad for det. Så min oppfordring til alle pårørende til narkomane. Gi dem en sjanse, vær der. Når de først klarer å komme seg ut av helvette, er man glad for at man orket å lide seg gjennom det. Og det stemmer ikke at om man en gang er narkis, så er man det for alltid. Noen kommer seg helt ut av det, og er oppegående og nydelige mennesker i etterkant. Men vi må være villige til å gi dem den sjansen.

Jeg og Aron valgte å flytte fra hjembyen vår, for å få en ny start. Vi slapp endel ekle blikk og reaksjoner, og det hjalp Aron veldig å komme seg bort ifra byen. Vi fikk nedbetalt siste rest av gjeld, og flyttet. Det ble vår redning.

 Så min oppfordring til alle pårørende er å ikke gi opp. Når dine nære og kjære klarer seg, er det så godt å se. Og det gjør alt verdt det.

Read Full Post »

Kan man forstå?

Rusmidler – Del 1

Til tross for at jeg i 15 år har levd med rusmisbruk tett inn på livet og i tillegg har jobbet innenfor psykiatrien i mer enn 15 år, så er det fortsatt mye jeg ikke kan – og ikke minst mye det er vanskelig å forstå når det gjelder rusavhengighet. Erfaringsbloggen leses ikke bare av oss som har erfaring som pårørende til rusavhengige. Bloggen leses av misbrukere og tidligere misbrukere. I tillegg er det mange uten direkte personlige erfaringer, men som selv har barn og ungdom i huset som kanskje en dag vil komme til å eksperimentere – eller allerede har gjort det…

drugsDet finnes ikke bare mye informasjon på internett om ulike stoffer – det finnes også en hel del feilinformasjon som spres «by word-of-mouth». Filmer, musikk og andre media fremstiller sjelden det nøyaktige bildet av risikoene ved å ruse seg. Med den store hypen rundt en del stoffer, kan det være vanskelig å forholde seg til tanken på at de fleste elever på videregående faktisk velger ikke å begynne og røyke hasj.

Ingen planlegger å bli rusavhengige, og alle de millioner av mennesker som blir det, har på ett tidspunkt tenkte at de hadde hadde kontroll. Listen over årsaker til at mennesker forsøker og/eller begynner med narkotika, er sammensatt og komplisert. Noen gjør eksempelvis for å føle seg bedre i øyeblikket. Mange stoffer virker fremmende på depresjon, og flukten man tror man ønsker å oppnå, kan ende med å bli svært ubehagelig. Mange tidligere og nåværende  misbrukere kan fortelle at rusen endte opp med å isolere dem fra både venner og familie – og fikk dem til å føle seg enda mer alene.

Både for oss som pårørende og for oss som har barn som en dag vil komme til å stå foran vanskelig livsvalg, vil det være av stor verdi å ha kunnskap om årsaker til at mennesker begynner å ruse seg – nettopp for å kunne snakke om, observere og på indikasjon intervenere tidlig.

Her følger noen årsaker til at mange begynner å eksperimentere med rus:

  • Kjedsommelighet: Mange sier de er nysgjerrige og kjeder seg – at de bare vil se hvordan rusen får dem til å føle seg. Faktumet er alle reagerer forskjellige på rus, og man kan ikke forutse hvordan man vil respondere. Enkelte stoffer som kokain og heroin vil kunne være dødelige ved førstegangs bruk. Hasj – som mange mener er et nokså uskyldig rusmiddel, nedsetter dømmekraften hos de fleste, og kan gjøre at man foretar alvorlige feilvurderinger i risikofylte situasjoner som bilkjøring for eksempel. Bare ved å forsøke å den ene gange, kan man risikere å pådra seg større problemer enn man hadde i utgangspunktet – og det vil kunne påvirke en persons fremtid og personlighet.
  • Stress: Mange sier de tror de vil føle seg bedre om de ruser seg – at om man er ulykkelig, så vil for eksempel kokain få dem til å føle seg bedre. Mange mener også at rus vil kunne hjelpe dem til å håndtere stress. Rus fikser ikke problemene som forårsaker stresset og rus fjerner heller ikke følelsene i seg selv. Derimot så kan rus påvirke kjemien i hjernen på en slik måte at det fører til depresjoner eller andre psykiske lidelser. De som fra før har depresjoner eller andre psykiske lidelser, har allerede en kjemisk ubalanse i hjernen. Rus kan forverre denne ubalansen.
  • For å passe inn: Mange – særlig ungdommer – har det feilaktige inntrykket at «alle andre gjør det». En undersøkelse gjort i USA i 2007, viste at et stort flertall (90%)  av 10.klassinger, ikke hadde brukt hasj den siste måneden og at mer enn halvparten (53,6%)av alle avgangselevene på videregående aldri hadde forsøkt noen former for ulovlige rusmidler så langt i livet. For ungdommer, kan det være vanskelig å relatere seg til slike fakta dersom flere i vennegjengen ruser seg.
  • Tror man blir kul og rebelsk: Ofte kan man oppleve at filmer, tv-show og reklame bruker narkotika, alkohol og sigaretter for å få karakterene til å fremstå som rebelske og kule, for å øke salgs- eller seertallene. De fleste av oss forstår heldigvis at det er designet slik for å selge produktene – og at hverken personene eller historiene er ekte. Like fullt fremstår de som forbilder for svært mange.
  • Sopp og hasj vokser naturlig og er derfor ufarlig: Selv om noe vokser i naturen, betyr det ikke at det er ufarlig og ikke giftig. (Anthrax er heller ikke kjemisk fremstilt)
  • Jeg har fått det på resept av legen min – derfor er det ok: Selv medisiner som har blitt foreskrevet av en lege, kan være farlig og til og med dødelig, dersom det brukes feil og/eller blandes med alkohol eller andre stoffer. Feilbruk – og misbruk av medisiner på resept, kan blant annet føre til avhengighet, hjerteinfarkt, hukommelsestap og koma.
  • Medisiner og steroider utskrevet av lege, vil gjøre meg flinkere og penere: I dagens samfunn skal man både se bra ut, være flink i sport og få gode karakterer. Mange – ikke bare tenåringer, tror feks slankemedisiner og steroider vil forbedre kroppene deres, få dem til å føle seg bedre – få mer energi og bli sterkere. Mange er villig til å risiker bivirkninger som aggressiv adferd, hjerte- og potensproblemer for å oppnå dette. Mange av bivirkningene kan både alene og i kombinasjon med andre preparater være dødelige.

 

Fortsettelse følger i Del 2: Fakta om rusmidler

Read Full Post »

Ångesten är vår följesvänn…

Låt oss begrava den tillsammans med sjukdommen…

Min Dotter- Narkomanen del 2

Jag vaknar med ett ryck, undrar vad som väckte mig.

Sätter mig förvirrad upp och så hör jag det igenn…

telefonen…

Dess envisa ilskna signal sliter mig ur min dvala

jag kastar mig ur sängen

känner hur hjärtat bulltar hårt

andas stötvis, händerna klamma av svett.

Sliter til mig telefonen och viskar…

-Hallå?

Inget svar…

hör bara en hjärtskärandes gråt

Jag nästan skriker

-HALLÅ

Knärna känns degiga och svaga

och jag sjunker ned på en stol, sneglar mot klockan, halv 4

Ångesten griper tag i mig, kramar mitt hjärta

vågar inte andas, viskar försiktigt

Hallå är du där?

Är det du gumman?

Snälla svara…

Vad händer, var är du, allt bra?

Allt kommer i en enda lång sättning

före jag tvingar gråten ned i magen…

– Mamma hjälp

En viskandes svag röst når mig

når mitt innre och skickar våg på våg av panik artad ångest

slungar mig, svag og hjälplös ned i en stol

– Mamma han dör, å gud han dör, han andas inte, snälla andas… andas..

Gråten river å sliter i mitt barn, i mig, i oss…

Frågar mellan hennes djupa hulk,

har du ringt ambulansen?

Kan du känna om hjärtat slår?

Är luftvägarna öppna?

Du måste hjälpa han att andas…

Jag hör sirenen i bakgrunden

jag hör hennes gråt,

jag hör hur hon sliter

drar han i rätt ställning

hur hon andas och båser, gråter och blåser

andas älskling, andas…

snälla kom tillbaka… andas…

gråter å blåser

gråter å blåser…

– Hej vad har hänt här?

en vänlig röst i allt kaos

-jag tar över nu…

-Mamma låt han inte dö, snälla, låt han få leva…

Jag älskar han ju…

Jag viskar försiktigt

gumman vad?

Vi är i en Park mamma

I en park i Oslo

suget vann

vi klarade inte stå emot…

Han dör ifrån mig…

En överdos…

HERRE GUD MAMMA…

Du skriker, gråter, och jag kan inte hjälpa

Mitt hjärta blöder, min själ skriker

ångesten kramar mig hårt och får mig att gråta

Du är 60 mil från mig

ensam med din största skräck

Så hör vi…

Han andas nu…

Vi tar han med oss

Han fick en hög dos motgift

och kommer att vakna sjuk.

Vi tar han med oss, vill du följa med?

Mamma, jag måste lägga på nu, jag fölger med

förlåt att jag väckte dig, förlåt för att vi skrämde dig

Förlåt för att livet har blitt så här.

Jag älskar dig…

Sitter i natten med telefonen mot mitt öra

allt jag hör är den överbedövandes tystnaden efter du lagt på

tårarna fyller mina rödkantade ögon

kroppen skakar

svetten klistrar håret till pannan

Hjärtat slår hårt i bröstet

dunk

dunk

dunk

Sitter i natten å låter tankarna vandra,

hur länge ska jag orka?

Hur länge ska vi kämpa?

Hur länge ska vi vänta på hjälpen dom lovade oss?

Sitter ensam och ser morgonen gryr

solens strålar når inte in till mitt innre

hjärtat känns tungt och ihåligt

Ser frost blommer på mitt fönster

blommar för att dö och svinna henn…

Pip, pip…

Mobilens svaga ljud når mig.

-Hei min älskade mamma, tack för all hjälp i natt…

Det går bra med oss…

I dag fick vi beskjed att packa, vi åker på behandling.

Ville bara att du skulle veta…

Vi älskar dig så…

Vi ser dig på den andra sidan, när kampen är vunnen…

Tack och kram från oss båda

Ditt älskade Barn…

Jag andas

Andas

Andas och gråter

Axlarna skakar i krampaktig gråt

Jag känner lättnad

Men vet att den nya kampen börjar nu…

Kampen för ett liv

Kampen för er två…

Tack min dotter, tack för du valde livet

Tack mitt barn, för att jag får följa med

Tack mitt barn för att allt kan bli bra

Tack mitt barn

-Tack Mamma…

Read Full Post »

På en gata utanför glasmagasinet i Oslo

sjunker en sliten kropp ihop.

Han skakar, svetten silar

ansiktet är blankt

och ögonen bottenlösa av tomhet.

Hans byxor är våta framme i skrittet av urin

tårarna rinner

å han viskar

-MAMMA

Han kryper,

provar att resa sig upp,

mens medmänniskorna skyndar förbi,

några slänger ett blick över axelen,

rynkar på näsan och tar ett steg till sidan.

En ensam kvinna står vid hans sida

fumlar med sin mobil

desperasjonen i blicket får henne att se död ut.

Hon gråter tyst för sig själv mens hon väntar.

Mannen ligger stilla,

hans spruckna läppar provar att forma ett ord

kvinnan böjer sig ned, stryker han över kindet,

viskar små ord om kärlek

trygghet

och et adjö…

Hans sista skrik hörs över gatans larm

-MAMMA…

Så blir han liggande stilla

Ambulansen kommer, men försent

hans liv går inte att rädda

Bara ennu en missbrukares död

 

Kvar på gatan utanför glasmagasinet

står en ensam kvinna å gråter tyst för sig selv…

 

Jag gråter med dig…

 

Zinna

Read Full Post »

Mitt første dikt til min datter etter at jeg oppdaget at hun var blitt fast i Heroinkjøret.
Mvh Zinna

Jag vaknar med ett ryck, undrar vad det var som väckte mig. Ser en smal skugga i dörr öppningen å så hör jag….Mamma….

Jag tar min morgonrock å möter henne i köket.

Hon står där så späd å vacker.

Hennes bruna hår ligger klistrat till pannan, hon skakar å jag ser att rynkan mellan ögonen är djup. Dom första täckenen….

-Det börjar nu, mamma….rösterna….snälla var här med mej… se på solen, ta en sigg, men snälla mamma lämna mej inte ensam.

Vi sitter i stilhet å ser på solen, hon går en vända in på sitt rum.

Går till badrummet, vänder seg om å säger -vi tar en tur ut mamma.

Jag ser at hun har fått litt mer färg i ansiktet, hon är lite blankare i ögonen å hon skakar inte längre. Jag vet. Jag vet att hon har tagit, men bara lite för att inte bli allt för sjuk.

Vi går längs stigen upp i parken där vildblommorna växer.

Hon sjunger tyst å mjukt på små barnsånger, hon är så vacker där hon går.

Vi sitter på parkbenken å ser staden vakna til liv.

Folk kommer ut i gatorna, bilar kör å tutar. Det börjar komma folk till parken.

 

Vi går…

Hon ser en underbar blomma böjer sig ned å säger -se mamma, så underbar skön, så vacker. Den måste jag plocka, men nej det kan jag inte då är den förstörd. Den är så liten å ömtålig, så skör. Jag låter den vara så kan andra också få se den.

Mens jag står där å röker ser jag hur allt förändras.

Hennes ögon börjar flacka, svetten kommer.

Hon andas oroligt å fort, lägger huvudet på sne för att lyssna, å jag vet…. jag vet att nu har det börjat igjen.

Sakta men säkert blir hennes ansikte blekt, svetten klistrar håret till pannan.

Läpparna blir smala streck å hon blir helt stel. Jag ser att ångesten håller på att äta upp mitt barn.

Mitt barn, du mitt vackra barn.

Du är så underbar vacker….-Vart då? frågar hon.

Ditt bruna hår skiner så blankt å fint i solen. -Ja det är fett å smutsigt

Dina gröna ögon visar så mycket ömhet. – Dom er gråa å döda.

Dina vackra å graciösa armar. -Som är däckt med djupa ärr.

Din muskellösa mage -som är mjuk å degig.

Dina långa vackra ben. – feta lår som darrar när jag går.

-Mamma jag vet att du tycker att jag är vacker, men du är min mor, du måste tycka att jag är vacker.

Men när jag ser meg skälv så är det så jag ser mej.Snälla förlåt det är inte meningen å göra dej ledsen. Men det är så jag är.

Jag ser å jag vet att det är för sent, rösten har tagit över, ångesten är där i botten av hennes ögon, den friska stunden är över.

Jag följer henne hem.

Hon skakar, svetten rinner, hon gråter å är rädd.

Hon andas stötvis.

Mitt vackra barn förvandlas framför mina ögon till ett nervöst vrak.

Hon går in på sitt rum. Det blir tyst. Å jagvet….jag vet.

Hon har fått färg i kinderna, ögonen är lite blanka.hennes läppar ljust rosa. Hon är vacker.

-Mamma jag orkar snart inte mer, snälla hjälp mej.

Ta bort allt det här, ta bort rösten som berättar hur misslyckad jag är. Hur ont jag har gjort dej, å hur lite värd jag är.

Jag orkar inte å stå emot å skära mej, å blöda ut smärtan.

Ångesten förtär mej, allt blir bara ett stort svart hål. Hur ska man kunna leva så här? Jag orkar inte mer.

Jag ligger intill henne i sängen tills hon somnar.Hennes mjuka andetag. Känner hur kroppen slappnar av å hur musklerna blir mjuka.

Min dotter… mitt barn…. mitt vackra barn.

Jag förstår varför du har tagit dom val du har tagit.

En kort stund kan du leva….

Men den blir kortare å kortare..

Å nu har knarket tagit dej också….

Jag älskar dej.

Jag älskar dej mitt vackra barn

Min dotter -Narkomanen.

 

Flere dikt om Synnøves datter kan du finne her: http://www.poeter.se/Zinnas_tankar

Read Full Post »

Det er ingen lett oppgave å komme seg ut av et misbruk, ikke minst fordi en ofte har forsaket rusfrie venner til fordel for dem som ruser seg og kan ende opp på bar bakke når en skal ut av et rusmiljø. Jeg har selv opplevd at jeg som eksmisbruker ble oppfattet av ”gjengen” som en sviker fordi jeg vendte dem ryggen da jeg ble far og tok et oppgjør med min (relativt korte) fartstid som misbruker. nikkoblogg

Nå skal det sies at jeg ikke var den som brukte de hardeste stoffene, jeg brukte hasj daglig og tidvis marihuana og LSD, og tok av og til piller sammen med alkohol. Folk jeg kjente brukte hardere stoffer enn meg og det var et konstant mas fra enkelte av dem om å prøve for eksempel amfetamin. Et par av dem jeg kjente ble heroinister.

En kamerat av meg druknet en sommer, han hadde forsøkt å svømme til et rave på en festival da han var så ruset på ecstasy og fleinsopp at han ble nektet adgang. Jeg møtte meg selv i døren da folk, på gravølet hans, påsto at han måtte ha hatt en ”fet trip” da han døde. Det trodde jeg ikke noe på. Mest sannsynligvis var det de verste minuttene av hans liv, hjelpeløs med ansiktet ned i vannet.

Jeg besluttet meg for å kutte kontakten fullstendig med flere av dem jeg hadde hengt med de siste årene etter dette. Jeg vendte dem rett og slett ryggen, for å redde meg selv og mitt barn.

Det tok meg lang tid å forstå fullt ut at mitt valg var riktig, for selv om jeg aldri så mye ønsket å hjelpe dem ut av rusmisbruket, visste jeg at jeg som venn og dermed pårørende ikke kunne gi dem den kyndige hjelpen de trengte. Til det var jeg for følelsemessig involvert, for nært knyttet til dem og for sårbar, med tanke på barnet jeg skulle være en god far for. Deres veier og mine måtte for all tid skilles. Jeg har truffet et par av dem mange år senere da jeg selv en kort tid jobbet med rusmisbrukere, de kjente meg ikke igjen og jeg tilkjennega ikke hvem jeg var heller. Det ville vært uprofesjonelt og ville også satt meg i en lojalitetskonflikt.

Hva er så poenget mitt med å fortelle dette her i Erfaringsbloggen?

Jeg vil vise at man som tidligere rusmisbruker også opplever en forventning fra venner som ruser seg, en forventning man må fri seg fra. Det er ikke slik at man som pårørende skal ta ansvaret for en misbrukers ve og vel, man er som legperson ikke utstyrt til å ta det helvetet det faktisk er. Forventingen om at ens nærmeste skal hjelpe en ut av rusen er feilslått fordi en som rusmisbruker er mer opptatt av rusen enn av folk rundt seg. Da er familie og venner de siste som skal forsøke å hjelpe. De vil bare oppleve trusler, sinne, frustrasjon og hat fra en misbruker, fordi en misbruker tidvis _er_ rusen sin. Her er det et offentlig støtteapparat som må til, med profesjonelle, fagutdannete folk.

Jeg har selv stukket fra folk i vennegjengen for å ha mest mulig av rusen for meg selv og ikke dele med dem, stjålet fra folk som stolte på meg, løyet for mine nærmeste, alt fordi jeg ville ruse meg. Jeg ville ikke stolt på meg selv da jeg var rusa, ville du?

Read Full Post »

Older Posts »